onsdag 2 december 2015

Dags att flytta vidare

Det har blivit dags att flytta den här bloggen. När jag startade bloggen för lite mer än 1 år sen så var det först i syftet om att blogga mot min resa till KMD Ironman Köpenhamn. Den resan är gjord och det har även hänt en hel del därefter.

Nu när jag tar satsningen ett steg längre så har det också blivit dags att ta bloggen ett steg längre och ni kommer framöver hitta mina inlägg på min nya hemsida juliamontgomery.se. Det är en vän och klubbkompis Daniel Herstedt (Just Digital) som hjälpt mig bygga hemsidan. Kika in på http://justdigital.se/ för att läsa mer. Daniel är otroligt duktig och jag är glad att kunna fått ta del av hans hjälp och expertis vid skapandet av hemsidan.

Det är mycket som händer för tillfället både med träning, privat och jobb och jag har fullt upp med att få alla delar att fungera, det tar både tid och kraft, men i slutändan blir det bra, eller jag hoppas ju att det blir bra. Tävlingsplanen för 2016 har mer eller mindre gjorts klar. Som det ser ut nu så börjar jag med Ironman Mallorca 70.3 och avslutar med Ironman Kalmar. Däremellan kommer det bli lite allt möjligt smått och gott. Ni får hålla er uppdaterade helt enkelt för att se hur min resa blir.

Träningen rullar i alla fall på, även om jag som sagt har mycket att tänka på för tillfället, det känns extra skönt att ha Andreas som hjälper mig för planera in när och vilka pass jag ska köra allt så att det passar allt annat runtomking.

Förra veckan körde jag en mängdvecka löp. Totalt sprang jag nästan 6 mil vilket är ganska mycket, men jag måste säga att jag klarade det riktigt bra. Jag avslutade söndagen med ett distanspass à 24 km och det kändes faktiskt i kroppen, det måste jag erkänna, jag är tydligen mänsklig. För att klara av all träning så kommer det bli än mer viktigt med återhämtning och förebyggande åtgärder. Jag går på regelbunden massage minst var 4.e vecka och besöker även min naprapat Krister Sellman var 4:e vecka så att jag har koll på att kroppen är i ett bra skick. Besökte Krister i måndags och statusen var god vilket jag såklart är väldigt glad för. Den här veckan blir också en hel del löpning, för att sedan gå in i några lugnare dagar.

Hade jag fått önska så hade jag åka iväg till något varmare ställe nu. Jag kan träna i ganska så miserabla förhållanden och att cykla inne på trainer klarar jag det med. Men det är ju inte vad jag önskar. Det har blåst något fruktansvärt i Malmö den senaste tiden (tydligen var det någon Gorm-storm här för ett par dagar sen :) ) och det gör träningen ännu lite tyngre. Det är inte så att träningen blir särskilt lidande, men mitt humör blir. För några veckor sen var mamma och hälsade på och då hade jag 3,5 timmars cykel på schemat. Det var första långa cyklingen på evigheter så jag ville verkligen genomföra det passet. Det blåste riktigt mycket och det tog på mina krafter och framförallt mitt humör. Jag var riktigt arg när jag kom hem (förlåt mamma), just för att det var så blåsigt. Sen vet jag ju att jag inte kan påverka vädret genom att vara arg, men dåligt väder under längre perioder påverkar mitt humör, så är det bara. Därför vill jag åka till något varmt ställe nu och träna, men det kräver både tid och pengar vilket det finns begränsat av, men önska sig bort går ju alltid att göra eller hur?
Bilselfie (nej jag fotar inte mig själv under tiden jag kör)
Cykelselfie en fredagskväll efter jobb
Numera är det nästan bara cykling inomhus
Söndagslöpning
Sjukt onödig fakta, men min bror retar mig för att
jag åt väldigt mkt morötter under tiden jag pluggade.
Han hade tydligen rätt, FB påminde mig för några
dagar sen att jag åt mycket morötter
Julpyntat på kontoret :)

söndag 8 november 2015

Offseason

Nu när det är offseason så blir inläggen färre av naturliga skäl, finns liksom mindre att skriva om. Min ambition är att åtminstone få till ett inlägg i veckan, men det har jag visst inte lyckats med märker jag nu. Jag lever i alla fall och tränar på som vanligt. Utöver detta jobbar jag ju också. För några månader sedan bytte jag tjänst vilket har inneburit en hel del fler resor. De senaste månaderna har jag rest ungefär 2000% mer än hela mitt första år på Syncron. Hur ska då detta fungera med den proffssatning som jag nu ska göra, kanske ni då tänker. Ja, det blir lite pusslande, men bara för att jag reser innebär ju inte det att jag inte kan träna och Andreas (min tränare) ser till så att jag fortfarande får bra kvalitativa pass. Så länge jag ger honom mina förutsättningar så planerar han ju mina pass utifrån dessa.

Till exempel nästa vecka så ska jag jobba i Sthlm tis-tors, med uppresa måndag kväll och hemresa torsdag kväll. Jag har några intensiva dagar på jobbet, men kommer ändå få till bra pass. Imorgon bitti blir det löp innan jobb, perfekt då är jag klar med träningen tidigt och då har jag dessutom många timmar på mig att återhämta mig inför nästa pass som blir på tisdag kväll. Då blir det hårda intervaller tillsammans med Terrible Tuesdays Triathlon i Stockholm. På onsdag blir det vila (om jag överlever tisdagen vill säga) och sen torsdag kommer jag klämma in ett gympass alt simpass innan jag flyger tillbaka till Malmö på kvällen. Så trots att jag är på resande fot större delen av veckan så kommer träningen fortfarande fungera. 

Det här låter säkert helt idiotiskt, komplicerat, galet, tufft eller ja, vad som, men för mig fungerar det. Jag har ju gjort det här valet och är väl medveten om kraven som det medför, men med bra framförhållning och planering så löser sig det mesta. 

Annars då? Träningen flyter på bra. Det är ju som sagt offseason och volymen är lägre. Just nu ligger mycket fokus på att bygga mig starkare och få igång löpningen så att den känns stabil. Ni som varit med på bloggen ett tag vet att jag har haft en del bekymmer med just löpningen och det är ju den sporten som kan vara ganska sårbar. Nu har jag dock inte haft några direkta bekymmer på väldigt länge vilket är otroligt skönt. Jag har vågat köra några relativt hårda och tuffa löppass den senaste tiden. Till exempel körde jag 4 st 4-minutare hårt i torsdags kväll. 12 timmar senare snörade jag på mig löparskorna igen och körde distans med inslag av 20 minuters tröskel och det fungerade utmärkt, kroppen svarade bra. Kände mig inte ens sliten i benen efteråt...

Fokus ligger ju också på att bli en snabbare simmare. Jag kan inte direkt skryta med mina simprestationer, men jag får faktiskt säga att jag har utvecklats en hel del sen jag började med Andreas som tränare. Så även om mina träningskompisar tycker att jag är dödtrist som alltid kommer med samma intervallpass så gör de nytta . På dagens klubbsimning hade jag ett Hallelujah moment då jag kunde simma stabilt på en tid på 100-ingar som jag tidigare aldrig gjort. Det är utveckling som jag gillar!

Så fick ni en liten uppdatering. Ha nu en härlig söndagskväll!

Höstlöpning när den är som bäst. Här längs med Edsviken i Sollentuna
En hel del Sthlmsbesök i samband med jobb gör att jag får träffa
min älskade familj ofta vilket jag verkligen uppskattar
Just avverkat en halvmara, då är det skönt att bara softa lite
Minuter innan halvmaran ska påbörjas, fokuserad
Mindre träningstid innebär mer tid över till andra saker. En av mina
bästa tjejkompisar väntar barn och vi överraskade henne med en brunch
Idag var det storm/brutala vindar i Skåne. Jag skulle cykla, vilket jag
gjorde, solen och min bästa kompis skuggan gjorde mig sällskap

söndag 18 oktober 2015

Ny sponsor

Planerna inför 2016 börjar forma sig mer och mer. Har inte än bestämt fullt ut vilka tävlingar det blir, men det börjar så smått komma. Att göra den satsningen som jag nu ska göra kommer ju såklart att kräva både tid och pengar. Jag kommer inte att sluta jobba utan jag kommer att kombinera min satsning med mitt jobb, det är väl egentligen den stora biten som jag måste få ihop för att få det här att fungera, men det kommer bli bra. Den här satsningen som jag väljer att göra kräver en hel del pengar till för att finansiera resor, boende, licenser etc. Det är ju här sponsorer kommer in.

Av en ren slump träffade jag Sanna Ehdin Anandala i samband med Malmö Triathlon och för att göra en lång historia kort så kan vi säga att detta oväntade möte har resulterat i någonting riktigt bra. Sanna är författare inom hälsa och livstil och har gett ut ett flertal böcker. Hon driver även en webshop och företag. Hursomhelst, Sanna kommer vara en av mina sponsorer och hon kommer förutom att bidra med den kunskap som hon besitter kring naturlig hälsa även förse mig med hälsosamma produkter däribland hennes fantastiska såpa. Det är en helt naturlig såpa som har ett flertal olika användningsområden. Den innehåller inga syntetiska tillsatser och är helt naturlig och miljövänlig. Jag använder den som tvål, rengöring av mina sminkborstar, till rakning, fotbad, ja, en hel del. För mer info kring Sanna se här:

https://m.facebook.com/profile.php?id=271512662870940&ref=bookmarks&__mref=message_bubble
https://m.facebook.com/drsannaanandala?ref=bookmarks&__mref=message_bubble
http://www.ehdin.com/

I övrigt så börjar träningen så smått komma igång (kanske jag säger hela tiden). Trainerpremiären har gjorts och det var precis sådär hemskt men härligt som jag trodde. Löpningen flyter också på, den känslan som jag har på löpet nu ska följa med hela nästa år, så är det bara. Mina mål som jag har med den här satsningen är höga, det kommer vara tufft, jag kommer ifrågasätta det ett flertal gånger, men jag är helt enig med beslutet och är riktigt taggad. Nu ska jag bara få upp farten i alla tre discipliner så blir det nog bra :)

Det här med att ta bilder när man tränar, inte helt enkelt :-)
Försök använda självutlösaren med 10 s och ta en bra bild, är faktiskt ganska
nöjd med resultatet
Japp, såhär snygg är man efter en timmes trainerpass
Bättre att använda spegeln för att fota sig
Malmö en lördagsmorgon i oktober, otroligt vackert
Blev "tvungen" att leta upp lite bilder ifrån VM i ZellamSee
Här är en bild ifrån cyklingen, kände mig nog ganska fräsch här
Löpningen i ZellamSee, jag var INTE fräsch

tisdag 6 oktober 2015

Så kommer den stora nyheten

Vad är den stora nyheten som jag hållit på nu ett tag? Ni som följer mig på Instagram och Facebook vet ju redan om det och många har nog gissat det till sig, men för att göra det helt officielt kan jag nu avslöja hur mina planer med triathlon ser ut. Jag har bestämt mig för att tävla i proffsklass 2016 och jag kommer att satsa mot medeldistans (1,9 km simning, 9 mil cykling, 2,1 mil löpning).

För att försöka förklara det så enkelt som möjligt så innebär det att i de triathlontävlingar som jag framöver tävlar i så kör jag i proffsklass/tävlingsklass istället för Age Group. Det kommer vara betydligt tuffare motstånd, men det är det som triggar och motiverar mig till att göra den här förändringen.

Tanken har funnits ett tag, men det var först efter Århus som jag bestämde mig till 100%. Jag tycker att triathlon är riktigt jävla roligt (ursäkta språket) och det finns massvis för mig att utveckla och jag känner att det är någonting som jag vill göra och satsa på. Jag har ju bytt tränare som ni redan vet och med viss input ifrån Andreas håller jag nu på och tittar på hur tävlingsplanen för 2016 kommer att se ut. Har egentligen inte så mycket att berätta om den än, men det kommer att bli ett spännande 2016. Så det var nyheten!

Annars då? Jag har så smått börjat träna igen. Jag började arbeta med Andreas fr.om. 1:a oktober och nu är det en slags uppstartsperiod skulle man kunna säga. I lördags sprang jag Malmö halvmarathon. Det var i princip optimala förutsättningar för att kunna göra en riktigt bra tid. Tyvärr ställde magen till det IGEN så tiden blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag gjorde ändå en helt ok tid och sprang in som 6:e bästa kvinna. Det bästa av allt var att jag inte känner mig sliten nu efteråt, det ser jag som ett gott tecken. Det var till och med så att jag kunde cykla ett bra cykelpass på söndag morgon där jag faktiskt inte hade särskilt mycket känningar av lördagens lopp. Utomhuscyklingen kommer nu börja ersättas mer och mer utav inomhuscykling iform av trainer. Konstigt nog ser jag fram emot lite trainerpass. Det finns något visst med att hoppa upp på cykeln, sätta på hög musik och sen är det Julia, cykeln och wattmätaren som bara kör. Ni får kalla mig galen, men det ska bli roligt (säger jag antagligen inte om ett par veckor när jag tröttnat på att sitta instängd och stirra på en klocka som bara visar tid och watt, men det behöver vi inte prata om nu).

Det var allt för den här gången mina vänner. Vi hörs!

En vacker lördagsmorgon i slutet på september
Rörlighetsövning i samband med löpning, Worlds Greatest stretch
Chillar innan halvmara
Riding on my bike en gråmulen morgon i oktober
Happy Julia som just (eller hyfsat) fått veta att ansökan om proffs
godkänts!

onsdag 23 september 2015

Säsongavslutning med Ironman 70.3 Århus

Nu är tävlingssäsongen officiellt över för min del. Den började i maj och slutade i september. Den började med en Ironman 70.3 på Mallorca och slutade med en Ironman 70.3 i Århus. Den började med en vinst i AG 30-34 (25:a totalt av alla tjejer) och den slutade med en andraplats i AG 30-34 (5:a totalt av alla). Den började med 35 graders tävling och backigt och den slutade med 14 grader, regn, blåst och backar.

Overall har det varit en bra säsong, om än något oplanerad, men det har ju verkligen inte gjort någonting.

Jag körde min sista triathlontävling hursomhelst i Århus för snart 1,5 vecka sedan. Det var årets tuffaste tävling vädermässigt sätt. Simningen kortades ned till 1000 meter pga de alltför kraftiga vindarna och det regn och den vind som tävlingsdagen bjöd på gjorde cyklingen till lite mer av en utmaning än den var ifrån början.

Cykelbanan var en relativt teknisk bana med många tvära svängar, en jäkla massa backar och bitvis dåligt underlag. Min taktik för dagen var att köra smart. Att fokusera på en bra tid när man dels inte kan banan och med det vädret kändes uteslutet.

Simningen kortades ned till 1000 meter som sagt. Det blev inte mycket till simning, det var mest guppandes upp och ned. Jag sköljdes över av vågorna ett flertal gånger och även om det säkerhetsmässigt ibland kändes lite sådär så var det en ganska rolig simdel.

Cyklingen gick till en början otroligt långsamt, det var där det var som mest tekniskt. Efter ett par mil blev det bättre och jag vågade trycka på. Vinden är inte längre ett så stort bekymmer för mig när det kommer till tävling, jag bor ju i Skåne, här har vi ganska kraftig vind varje dag.

Regn däremot, det är alltid ett bekymmer för dels gör det underlaget halt, men det gör ju också att en jäkla massa smuts och skit dras in i cykeln och detta hade jag en hel del bekymmer med. Min bakbroms fastnade titt som tätt och för att slippa hoppa av cykeln varje gång det hände för att reglera tillbaka den, fick jag helt enkelt bara använda frambromsen till slut. Ni förstår ju då själva att jag var tvungen att ta det lite mer eazy i nerförsbackarna :).

Hur som helst, jag överlevde cyklingen utan punktering, det var en hel del andra som tog hand om den biten, punktering alltså.

Löpningen var 4 varv med två långa sega uppförsbackar. Här fegade jag en hel del, placeringsmässigt visste jag inte alls hur jag låg till, hade min aning, men den visade sig vara fel. Vädret var trist hela tävlingen, blåsigt och regnigt, men jag frös i alla fall inte!

Trots att jag fegade på löpningen så sprang jag in som 2:a i min AG och 5:a totalt av alla tjejer. Jag trodde att jag var 5:a i min AG så det blev en positiv överraskning väl i mål.

Även den här tävlingen fungerade som en kvaltävling till VM i Ironman 70.3. Nästa år går VM i Australien. I min klass var det tyvärr bara en slot. Dock vet jag inte ifall jag ändå hade fått en plats, för jag stannade inte kvar på allokeringen av slots, jag hade bestämt mig innan för att inte tacka ja om jag fick en plats.

Det var årets tävlingssäsong. Jag är nöjd med säsongen, det har blivit en hel del pallplatser både i Sverige, men även utomlands. Nu undrar ni ju säkert vad som händer härnäst, men det tänker jag inte berätta ännu, ni får vänta lite till.

Träningen börjar i alla fall den 1:a oktober igen så nu har jag ett par veckors vila där jag tränar lite när jag känner för det, men tar det mest lugnt. I helgen passade jag på att åka till Stockholm, skulle ändå jobba i Stockholm på måndagen så det passade det väldigt bra med lite Stockholmshäng, träffa kompisar, dricka kaffe, dricka öl, dricka vin, umgås, springa en sväng, leka lite med brorsbarnen, ja lite smått och gott. En bra helg helt enkelt.
Det gäller att fånga de vackra kvällarna nu på hösten.
Packning till Århus. Hunden fick dock stanna kvar hemma hos Mette
Min och Mettes cykel, redo för avfärd
Det blåste i Århus
Cykel klar. Det ser tomt ut på andra cyklar, men det kom fler :)
En bild för att försöka visa hur det blåste och med vågor
Utsikten ifrån bilen på morgonen på tävlingsdagen
Fira med skumpa efter tävling
Skumpa och medalj

onsdag 9 september 2015

SSSS och Midnattsloppet

Återhämtningen efter VM gick precis som jag trodde att den skulle gå. Musklerna var lite ömma dagen efter, men det blev snabbt mycket bättre. Tack kropp för att du återhämtar dig så otroligt snabbt. Som jag skrev förra gången så har jag faktiskt en tävling till den här säsongen, nämligen en Ironman 70.3 i Århus nu på söndag. Jag kände att jag ville köra en tävling till innan den här säsongen är över och då passar jag på att nyttjar den formen som jag redan har. Så veckan efter VM har varit lugn med bara lätt träning.

Har slängt in ett Mdinattslopp. I lördags kväll gick Midnattsloppet i Malmö och jag var anmäld tillsammans med mitt jobb. Min ambition för loppet var typ 0, dvs jag hade inga planer på att sätta personligt rekord eller så. Sen fungerar jag ju som så att när det väl är tävling så kör jag ju på. Vädret i lördags var riktigt trist, regnigt och blåsigt. Regn kan iofs vara bra för det ger mycket syre i luften, men det var en tuff vind emellanåt som tyvärr inte gav så mycket hjälp när den var medvind, men mycket motstånd när den var motvind.

Hur som helst, jag körde på i 5 km och det kändes bra, men sen gick tempot ned en aning. Det blev ändå min näst snabbaste mil någonsin och en 6:eplats totalt av tjejerna så det var ju ändå helt ok :)

Faktum är att jag sprang Midnattsloppet för 2 år sedan och även då kom jag 6:a, men då satte jag också personligt rekord på milen, men nu hade jag ju en tävling till att tänka på så lite var jag tvungen att hålla igen :o)
Swosch full speed framåt
Den här veckan blir dock ingen normal toppningsvecka. En normal toppningsvecka består av ett väldigt tydligt och specat schema kring hur mina pass ska vara (eller jag har ju alltid ett schema jag följer, men just toppningsveckan är jag extra nog med), men just den här veckan är jag på resande fot tisdag-fredag vilket gör att jag får helt enkelt skippa vissa toppningspass. Det gör egentligen inte så mycket, jag känner mig raceredo ändå. In i Julia-bubblan och fram med mantrat som ni nog vet vid det här laget SnyggSnabbStarkSmart. Det ska bli riktigt roligt att tävla igen. Har egentligen inte så mycket koll på banan, men det gör mig inte så mycket. Det är bra att släppa på kontrollen ibland och bara tävla för att det är roligt och DET är vad jag ska göra på söndag. Jag vet i alla fall att cyklingen har några höjdmetrar som ska cyklas, det är inte som i Österrike, men ändå. Tog en bild på cykelprofilen ifrån Österrike, hyfsat brant :-)

Banprofilen i Österrike, Århus är lite plattare, men
bara lite :)
Så mina kära vänner, in i bubblan och fokusera!
The undercover Triathlete


tisdag 1 september 2015

VM Ironman 70.3 Zell am See Race Report

Så var det över. Årets stora tävling har genomförts. Här kommer mina ord på de senaste dagarnas händelser. Allt kommer att berättas i samma inlägg, så det kan bli ett långt sådant. Drick en kopp kaffe, ät en skål med glass eller drick ett glas vin under tiden så kanske du orkar med hela inlägget :)

Torsdag
Avfärd mot Österrike och Zell am See gjordes på torsdagen. Det gav mig två hela dagar på plats för att kunna fixa allting med registrering, kolla av området och allt som ska göras innan en tävling. Tillsammans med mina föräldrar flög vi till Salzburg. Första orosmomentet på en resa är ju såklart om cykeln ska komma fram hel. Jag köpte en ny väska för ett tag sen och var därmed lite extra orolig då det är en mjuk väska, men cykeln var hel och fin och kom fram så allt kändes lugnt.
När baggaget var uthämtat hämtade vi ut en hybil och körde vidare mot Zell am See, eller rättare sagt vi körde till Saalbach för det var där jag hade bokat hotell till oss.
Hyllie station, på väg mot Kastrup
På balkongen på hotellet i Saalbach
Mamma och pappa, mitt tekniska team
Fredag
Fredagen var avsatt till att åka till Zell am See och delta på briefing möte, registrera mig och sen även hinna med att köra cykelbanan. Jag tog cykeln medans mamma och pappa tog bilen. Omgivningen var helt helt underbar, alperna är otroligt vackert på sommaren och att få cykla omkring på vägar där kändes helt underbart.
Test av cykel, check!
Väl inne i Zell am See var det massvis med folk, det var Ironman över hela staden, allt kretsade kring helgens stora event. Efter registrering så var det briefing möte. Paul Keye beskrev cyklingen som att "race in a postcard" och efter det lilla jag sett på min cykeltur ifrån Saalbach till Zell am See, förstod jag precis vad han menade, det är vykortsvackert, ingen tvekan.
Registrerad och klar
Målet med dagen var ju också att hinna köra cykelbanan med bil. I och med att jag inte hann cykla den innan, ville jag ändå få en känsla för hur banan såg ut. Jag visste att den skulle innehålla ett backigt parti, men jag visste inte exakt hur backigt det var.

Innan vi kom iväg på "check av cykelbana-turen" så körde jag ett simpass i sjön. Simningen var ju såklart "som att simma i ett vykort", helt magnifikt. Sjön ligger mellan bergen och det var bara så läckert. Inga vågor heller för den delen. 1 km kändes lagom två dagar innan race och jag måste erkänna att simkänslan var bra. Jag har saknat den känslan på senaste tiden, men i fredags kändes det toppen. När jag skulle gå upp ur vattnet hände det dock en sak som bara inte får hända. Jag slog i min tå i en sten. AJ, tänkte jag för mig själv. Sa ingenting till mamma och pappa först, för det kändes inte viktigt. Men när jag tagit av mig våtdräkt och vi började gå mot bilen så märkte jag att, fasen det gör rätt ont, jag kunde inte gå normalt så då sa jag att jag slog i tån, men det är nog inte så farligt.
I den här sjön var simningen, så vackert
Mot bilen och dags för cykelbanekoll. Första delen på banan var platt, backen kom efter ca 20 km. Då var det 13 km uppför. När jag satt där i bilen kändes det inte så farligt, svag lutning, det borde gå bra. Sista biten på backen ökar dock lutningen och det är 2 km i 15 % lutning, ganska brant skulle man kunna säga. Återigen, det kändes inte så farligt i bilen.

Sen gick det utför och nu blev jag faktiskt lite orolig. Det var BRANT och svängar och BRANT och svängar. Dock slutade det efter några km:er och vägen därefter var fin utförskörning och sen platt.

Det kändes bra att köra banan i bil trots att jag blev lite skrämd av utförskörningen. Där och då bestämde jag mig för att ta det riktigt lugnt i början av utförskörningen, hellre komma ned säkert än att inte komma ned alls.

Efter en lång dag i Zell am See, somnade jag gott på kvällen.

Hur gick det med tån då? Den gjorde ont, faktiskt väldigt ont, men det fanns liksom inte så mycket att göra mer än att vänta och se hur den såg ut på lördagen.
Stackars tå :(
Lördag
Lördagen spenderades i Saalbach fram till eftermiddagen då jag skulle registrera min cykel. Supportcrew nummer två anlände också och däribland läkare, som då också kollade på min tå. Prognosen såg god ut, den lindades med bandage för att minska svullnaden och det skulle inte bli värre av att tävla. Puh, skönt.
Outfit för tävlingen!
Med lindad tå cyklade jag återigen ifrån Saalbach till Zell am See. Det kändes bra, tån var stabil där i sin linda. Incheckningen av cykeln gick smidigt och efter det var det bara att vänta in söndagen och tävlingen.
Transition area, en hel del cyklar
Typiskt hotellnamn i Österrike?
Tå inlindad i bandage
Söndag - Race Day
Starten för tävlingen var 10:45, då startade herrarna i proffsklassen. Min start var 11:36, så det var en väldigt sen start för att vara en tävling. Vi behövde dock åka relativt tidigt för att slippa köer inne i Zell am See.
Racemorningselfie
Blå himmel och jag är redo för race
Jag var på plats i tävlingsområdet redan klockan 09:00, det gav mig god tid till att fixa i ordning cykeln - dvs hänga på mina två sportflaskor med sportdryck och pumpa däcken. Jag fixade också i ordning med rätt energi till löpningen. Den här gången skulle jag tävla med enbart sportdryck ifrån Umara. Inga gels eller bars, bara sportdryck. Det är så jag har tränat de senaste veckorna och det har fungerat bra. Andreas gav mig tipset att till löpningen ha två stycken små behållare fyllda med 40 gram sportdryck i vardera så det förberedde jag min röda Run-bag med.
Hur får man i Umara i en liiiiten behållare
med väldigt liten kork? Jo, man tar en tom
Gott o blandat påse och tillverkar en tratt av
Klockan 10:30 var vi tvungna att lämna Transition area och jag var klar i god tid innan dess. Jag hann även passa på att heja på lite andra svenskar både Fredrik Bäckson (SM vinnare i duathlon och medeldistans 2015) samt paret Westman (Lena och Robert). Det var skönt att få prata av lite tävlingsnerver så där innan start.

Vid 11:00 hoppade jag i min våtdräkt och körde min simuppvärmning. Ja, ni läste rätt. Jag gjorde en simuppvärmning. Herregud var tight min våtdräkt var. 4 dagars laddning och tokvarmt hade gjort min kropp extremt svullen, så det var skönt att få plaska lite, jag visste ju att svullnaden skulle lägga sig så småningom. Lite sprinter, lite simtag blev en bra uppvärmning.

Sen var det dags för simstart. Vi var första tjejgruppen som släpptes. 11:36 gick starten och nu var det bara att köra. Det var en extrem hets i början, alla ville framåt och det var liksom ingen ordning alls. Folk simmade till höger och vänster och det tog några hundra meter innan jag kom in i ett bra simflow. Hittade några fötter som jag följde fram till vändningen. Därefter blev det ensamsimning för gruppen luckrades upp. Trots ensamsimning så kändes det bra, jag höll mitt flow, ganska lugnt och metodiskt faktiskt. Mitt mål var att komma under 35 minuter och det klarade jag, blev 33:46. När jag kom upp ur vattnet så var pulsen dock högre än väntat, fick därför stanna till lite extra i ombytestältet för att hämta andan. Slängde i mig en banan, på med hjälmen och sen sprang jag till cykeln. Mitt supportcrew hejade på mig efter simningen, kändes tryggt att veta att de fanns där.

Bästa supportteamet hade jag utan tvekan!
Nu började 9 mils cykling.

Att jag är en relativ långsam simmare visste jag ju, så jag hade många tjejer framför mig. Exakt hur många hade jag inte en aning om, men det funderade jag inte så mycket på. Det enda jag visste var ju att alla tjejer som jag kör om tillhör min AG eftersom vi var först. Det kändes bra. För jag cyklade om tjejer.

Första biten var ju platt och här kunde jag trycka på relativt hårt. Jag ville dock spara mig lite för jag visste ju vad som väntade mig. Fram till backen började kändes allting helt perfekt. Drack Umaran var 10:e minut och sköljde mig med vatten titt som tätt. Låg några watt lägre än tänkt, men hölll ändå ett bra snitt.

När backen började visade en stor skylt "13 km to summit". Okej, så 13 km är det som gäller. Bara att växla ned och börja trampa. På Mallorca var jag säker på min cykling vid klättringen, jag kunde banan och var trygg med min cykel, både uppför och utför. Då körde jag linjehoj, nu körde jag tempohoj. Lättaste växeln kändes inte så lätt och det gick ganska trögt uppför, men det gjorde det för de flesta. Jag malde på, körde om en del, fortsatte trampa och det kändes faktiskt ganska bra, i alla fall de första km:ena.

Så kom skylten som det stod "2 km till summit" på och som visade 15% lutning. Okej, tänkte jag, nu är det bara 2 km kvar, det här fixar du Julia (började känna mig jäkligt stum i benen). Dessa 2 km var något av det värsta jag upplevt i cykelväg. Det gick så långsamt och det var så jäkla tungt. Kadensen låg väl runt 40-50. Folk GICK med cykeln uppför backen och jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla mig kvar på cykeln. Sakta sakta tog jag meter för meter och efter vad som kändes som en evighet var jag äntligen uppe.

Men går det uppför så går det även utför och än var jag inte lugn. Jag låg på mina bromsar första biten utför för det var brant, riktigt brant. Jag visste ju tack och lov att det skulle bli bättre efter några km:er. Så med bromsar som typ skrek och folk som kollade märkligt på mig när de körde förbi kom jag äntligen till en sväng där jag visste att jag kunde släppa på bromsarna och köra på. Och det gjorde jag. Resten av cyklingen var betydligt lugnare och det gick att trycka på. På platten känner jag mig extremt stark.

Vad jag dock inte märkte var att jag blev mer och mer påverkad av värmen. Vädret den här dagen var strålande sol och jättevarmt. Jag försökte som sagt hela tiden få i mig vätska, men det var inte tillräckligt. När jag hade ca 1 mil kvar kände jag hur trött jag var, liksom utmattad. Herregud tänkte jag då, hur fasen ska löpningen gå om jag känner mig såhär nu?!? Inte mycket att fundera på, bara köra.

När cyklingen var över och jag rullade in i T2 besvarades mina känslor i kroppen. Lång sträcka att springa med cykeln och kroppen var tung som bly. Snabbt byte (eller förlåt, långsamt byte, men det kändes snabbt i min värld) till löpning och nu kom den längsta halvmaran i mitt liv.

Precis ut från T2 var det ett vattenstånd och jag började med att hälla över mig någar muggar vatten samt drack två, törsten var ett faktum. Sen började jag springa. Den där härliga känslan av att man tävlar var inte där. Jag ville bara sluta springa och hoppa i sjön för att svalka mig. Det var så tungt, redan ifrån början var det tungt. Det var inte så att bara benen var tunga utan det var mer kroppen i allmänhet, andningen var tung, jag kände mig lite snurrig och det var varmt.

Efter ca 2 km stod mitt crew redo och hejade och de gjorde verkligen vad de kunde för att peppa mig. Även att jag inte visade så mycket glädje så var jag glad att de stod där. Jag lufsade vidare.

Löparbanan var en fantastisk bana längs med sjön, men det var ju så varmt och det fläktade inte någonstans. Planen att sippra på min egentillverkade Umaragel fungerade toppen, men jag behövde fylla på med betydligt mer vätska än planerat. Jag stannade vid varje station och tog svampar, hällde muggar över mig, stoppade is i sportbehån och drack, allt för att försöka bli lite svalare. Det hjälpte föga, tempot var betydligt mycket långsammare än tänkt, men kroppen ville inte framåt. Vid ett flertal tillfällen tänkte jag att nu får det räcka, jag går i mål, men sen kommer den där tävlingsmänniskan i mig ändå fram och sakta kom jag närmare målet.

Jag räknade ned km:ena och försökte suga in alla hejarrop längs med banan och efter vad som kändes som en evighet hade jag bara 2 km kvar. Innan upploppet ser jag en danska framför mig och då tänker jag "ska jag ta kraft och springa om henne? Hon kan ju vara i min AG (såg inte hennes nummer), ja, jag springer om" och tur var det, för hon var i min AG och plockade därmed en placering till.

Efter 5 timmar, 20 minuter och 9 sekunder fick jag ÄNTLIGEN korsa mållinjen. Det var en sån glädje så det är svårt att beskriva. Mina shimpansarmar sträckte jag upp i luften på hela upploppet och log med ett jätteleende för jag var så glad för att det var över och att jag höll ihop hela vägen. Jag kom i mål i ett världsmästerskap!
Stor medalj!
Post-öl!
Wihooo
Det här var min stora tävling för året. Jag hade högre förväntningar på mig själv. Simningen gick enligt plan, men cyklingen gick ca 10 minuter långsammare än tänkt, men jag fegade utför, ett beslut jag i efterhand ändå är nöjd med. Löpningen gick åt skogen, men vätskebrist trots massiva vätskeintag gör det svårt att springa.

Om jag tittar tillbaka på vad jag gjorde rätt och fel så var min uppladdning helt enligt plan, simningen gick enligt plan, men mina byte tog några minuter för lång tid och cyklingen gick lite långsammare än tänkt, MEN jag valde ju att ta det lugnt i början så den tiden får jag acceptera. Men löpningen gick ju inte enligt plan och det var ju en faktor till som jag inte ens haft med i beaktning. Zell am See ligger på 700 meters höjd, jag är inte van att träna på högre än ca 20 meter möh (Malmö ligger ju ganska nära havsnivå om man säger så :- ) ) lägg därtill stekande värme så förstår ni att det blir lite annorlunda förutsättningar. Så summa summarum så är jag jättenöjd. Jag kom in på en 28:e plats i min AG och även som bästa nordiska tjej i min AG (tur jag sprang om danskan :) ). Efter simningen var jag nummer 73, efter cyklingen nummer 35 (plockade nästan 40 placeringar, det tycker jag är ganska bra) och ja till slut blev jag 28:, 28:a i världen i min AG där motståndet var riktigt riktigt bra.

Tack till ALLA som har stöttat mig, hejat på mig, tränat med mig ja allt. Det betyder så otroligt mycket och det är svårt att ge tillbaka allt det man får. Men ni ska veta att det uppskattas och jag tar verkligen till mig allt.

Nu ska jag suga lite på den här karamellen, låta kroppen komma tillbaka till vanligt (har faktiskt lite värk i låren och tån, ja den är bättre, men inte perfekt) och ja, sen får vi se vad som händer. En sak är i alla fall säkert. Jag kommer tävla igen om två veckor. Det går en Ironman 70.3 i Aarhus, Danmark och jag blev så sugen på att tävla så jag råkade anmäla mig idag, ooops.

Hoppas ni orkade med till slutet av det här inlägget! Puss på er!

Vackert landskap
Som ett vykort
Vykort!
Jag och mamma leker turister
Muu
Hej